En dålig "sliding doors"-variant

Ännu en film om att ändra på framtiden, och inte en bra heller. Den kunde gjorts så mycket bättre. Egentligen skulle den fått ett lägre betyg, men eftersom jag gillade slutet så höjdes betyget ett snäpp. Jennifer Love Hewitts rollprestation var som vanligt orealistisk och dimensionslös. Tydligen har hon skrivit de två låtarna som hon framförde i filmen och jag måste säga att hon har bättre sångröst än jag trodde, så ännu ett plus. Paul Nicholls var en frisk fläkt och höll samman den tunna handlingen och var bra trots sin motspelerska.

Den brittiske affärsmannen Ian (Paul Nicholls) och den amerikanska musikstuderande Samantha (Jennifer Love Hewitt)  lever tillsammans i London. Han prioterar allt framför Samantha, är arrogant, upskattar inte vad hon gör för honom, lyssnar aldrig på vad hon berättar, pratar aldrig om sig och sitt, Hon däremot är älskad av alla, gör allt för honom och är helt perfekt. Hela dagen har för honom varit en katastrof och den slutar med att Samantha åker iväg i en taxi och dör efter en kollision. Ian vaknar upp samma morgon och har plötsligt ändrat hela sin personlighet.

Den var trots Jennifers undermåliga prestation sorglig, men å andra sidan gråter jag till de flesta filmer. Jag var irriterad över hur Ian betedde sig mot Samantha och förstår verkligen inte varför hon var kvar hos honom och älskade honom. Men om hon nu älskade honom innan hans "dröm" hur skulle hon kunna älska Ian när han plötsligt var en helt annan person. Väldigt underligt. Vill man se en romantisk film kan man lika gärna se något annat.

Denna romantiska film kan världen helt klart ha klarat sig utan. Handlingen är tunn, karaktärerna osannolika men den har en intressant slutknorr och en duktig manlig huvudrollsinnehavare.

Mitt betyg: