Sköna hawaiitoner

Efter mycket om och men har jag till slut fått tag i skivan med den världskända covern med sång och ukulele:

som kom ut 1993 och har varit med i ett otal filmer. Jag hade en tendens att inte komma ihåg vad sångaren heter, men nu tror jag att jag aldrig kommer att glömma det:

Israel "Iz" Kamakawiwo`ole (1959 - 1997).

Första bandet, Makaha Sons of Ni’ihau, bildade han tillsammans med sin bror Skippy Kamakawiwoʻole, och de tre andra medlemmar: Louis "Moon" Kauakahi, Sam Gray och Jerome Koko. När Skippy dog 1982 upplöstes bandet, men de hade sedan starten 1976 skaffat sig en ganska stor lyssnarskara.

Israel påbörjade sin solokarriär och tilldelades flera priser av Hawai'i Academy of Recording Arts (HARA).

Facing Future från 1993 anser många vara hans bästa skiva och han blev med den den förste hawaiianske artist som sålt mer än en miljon album i USA. Det hade jag aldrig trott, då de flesta låtarna är på hawaiianska. Många låtar på denna skiva ä rlångsamma och vajande, men han har lyckats få ditt ett par lite fartigare också, och det hela blir en härlig Stilla havsblandning.

Israel led av svår övervikt och avled vid 38 års ålder. Ukulelen har aldrig gråtit så stora tårar. Dagen Iz begrovs vajade Hawaiis flagga på halvstång och över 9000 personer var närvarande. Hans kista, gjord av samma material som hans ukulele - koaträ, låg på lit de parade i Capitol building i Honolulu. Han var den första icke-politikern i Hawaiis historia att få den äran (och den tredje personen totalt).

Denna sköna skiva njuter jag av många kvällar. Mysig som bakgrundsmusik, eller bara att njuta av uppkrupen i soffan med en kopp te som värmer kalla händer.

En dålig "sliding doors"-variant

Ännu en film om att ändra på framtiden, och inte en bra heller. Den kunde gjorts så mycket bättre. Egentligen skulle den fått ett lägre betyg, men eftersom jag gillade slutet så höjdes betyget ett snäpp. Jennifer Love Hewitts rollprestation var som vanligt orealistisk och dimensionslös. Tydligen har hon skrivit de två låtarna som hon framförde i filmen och jag måste säga att hon har bättre sångröst än jag trodde, så ännu ett plus. Paul Nicholls var en frisk fläkt och höll samman den tunna handlingen och var bra trots sin motspelerska.

Den brittiske affärsmannen Ian (Paul Nicholls) och den amerikanska musikstuderande Samantha (Jennifer Love Hewitt)  lever tillsammans i London. Han prioterar allt framför Samantha, är arrogant, upskattar inte vad hon gör för honom, lyssnar aldrig på vad hon berättar, pratar aldrig om sig och sitt, Hon däremot är älskad av alla, gör allt för honom och är helt perfekt. Hela dagen har för honom varit en katastrof och den slutar med att Samantha åker iväg i en taxi och dör efter en kollision. Ian vaknar upp samma morgon och har plötsligt ändrat hela sin personlighet.

Den var trots Jennifers undermåliga prestation sorglig, men å andra sidan gråter jag till de flesta filmer. Jag var irriterad över hur Ian betedde sig mot Samantha och förstår verkligen inte varför hon var kvar hos honom och älskade honom. Men om hon nu älskade honom innan hans "dröm" hur skulle hon kunna älska Ian när han plötsligt var en helt annan person. Väldigt underligt. Vill man se en romantisk film kan man lika gärna se något annat.

Denna romantiska film kan världen helt klart ha klarat sig utan. Handlingen är tunn, karaktärerna osannolika men den har en intressant slutknorr och en duktig manlig huvudrollsinnehavare.

Mitt betyg: