Min klara favorit är följande mycket sorgliga dikt av Erik Johan Stagnelius.
Näcken
Kvällens guldmoln fästet kransa,
älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönte näcken
gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga vilar,
klangen hör från källans vatten,
ropar i den stilla natten:
"Arma gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
ljusets änglar i det höga
aldrig skådar dem ditt öga."
Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
spelar mer i silverbäcken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar